Sist jag skrev var jag i ett ganska vilset stadie , jag känner fortfarande så ibland men inte alls på samma nivå.

Det föll på plats , sonen fick sin plats på förskolan och jag fick jobb, nu har jag 2 jobb och förhoppningsvis kommer jag snart att börja studera . Det går framåt. 

Dock är det inte bara positiva saker som hänt sedan sist, men just idag väljer jag att fokusera på det , just idag tänker jag glädjas åt framstegen och inte tänka på allt annat . 

Har du någonsin känt dig totalt vilsen ? 
Det gör jag just nu, den 19 Augusti flyttade jag och barnen 30 mil hemifrån.

Jag var orolig för att det skulle bli tufft för barnen att anpassa sig, det visade sig vara jag och ingen annan.

Min dotter har börjat skolan och fick många nya kompisar redan första dagen sen har det bara flytit på. 
Min son är hemma med mig då vi inte fått någon förskoleplats åt honom ännu .

Jag vet att det kommer att gå bra för honom med .

När det gäller mig själv är jag inte riktigt lika säker . 
Jag känner mig inte helt hemma , känner mig vilsen och ledsen. Ensam....

Mannen har sitt jobb och snart har som sagt båda barnen sitt men jag sitter fast... 

Jag har sökt jobb efter jobb i hopp om att få saker att kännas bättre , jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så som jag gör när flytten bestämdes. Såklart fanns rädslan där men jag hade ändå hopp... Jag ska väl inte säga att jag förlorat allt hopp nu heller men jag känner att jag tappar lite för var dag som går . 

Jag försöker lista ut vart jag hör hemma , där jag bodde innan stod allt stilla på sitt sätt men jag hade i alla fall mina syskon och vänner . 

När jag bestämde mig för att vi skulle flytta hit var det för att jag trodde att allt skulle bli så mycket bättre . 

Jag trodde att det skulle vara skönt att komma bort från allt som påminner mig om så många tråkigheter , istället känner jag bara tomhet . 

Som att jag nu bara är ett tomt skal.

Hellre påminnas om allt än att inte känna något alls .

Kanske är det något alla upplever i början av en sån här typ av förändring , kanske är det bara tillfälligt .

Dock vill jag i så fall få komma ur denna bubblan av nedstämdhet och känslan av att inte höra hemma, det räcker . 

Jag vet att allt fortfarande är nytt och att den tiden vi bott här inte varat så länge ännu, men jag har nog aldrig känt såhär förut , inte på det här sättet.

Mitt första inlägg på denna blogg blir ett inlägg om min man.

För att underlätta lite kan jag tala om att vi haft ett ganska komplicerat förhållande och bor inte tillsammans sedan 2011 men vi har 2 barn ihop.

Under en väldigt lång tid har det varit väldigt ostabilt mellan oss , det har även varit otro med i bilden . Vi har bråkat och tjafsat väldigt mycket , det har handlat om lite allt möjligt men också mycket svartsjuka.

I December förra året (2018) började saker och ting att vända till det bättre , låt mig tillägga att vi innan dess hade gjort slut ett flertal gånger , men av någon anledning har det alltid slutat med att vi blivit tillsammans igen . 

 Hur som helst , som sagt... Det började vända i December och har sedan dess flytit på, vi har kunnat hålla bättre komunikation och försökt att tillgodose varandras önskningar . 

Vi kom till den punkten då det bestämdes att jag och barnen nu skulle flytta in hos honom . Det innebär att vi flyttar 30 mil ifrån där vi har släkt och vänner , något som jag varit jätterädd för , plus att han många gånger fått mig att tveka på oss och vårt förhållande . Detta skulle då ske nu, jag skulle säga upp min lägenhet den sista Juli.  

Men så hände något , behöver ej gå in på vad , vilket gjorde att vi (läs jag) började gräla lite häromdagen, men självklart av vissa anledningar.  

Ett gräl och han sa då att han inte orkade mer och att han trodde det var bäst att ställa in flytten (i sista minuten) . 

Efter ungefär en timmes telefonsamtal lugnade det sig och han ville nog inte ställa in trots allt.  Vad hände sen ? 

- Jo han slutar plötsligt att svara mig när jag skriver eller ringer , jag ber om att få veta varför men ingen respons. (Detta har varit ett stort problem i vårt förhållande innan)  Samtidigt så har jag bestämt mig för att inte vara den som hela tiden ska lösa och lappa ihop allt så jag är inte för på heller . 

Det är bara det att det är så sjukt irriterande och det gör mig väldigt arg att detta händer igen . Det är nämligen så att min man är en riktig åsna om det är något han stör sig på eller är upprörd över , det kan ta upp till veckor innan han ger sig och slutar att bete sig ignorant . 

- Ni som varit där förstår hur förbannad man själv då blir av detta . Eller hur ?

Och ni som inte varit där , jag hoppas att ni inte heller hamnar där . 

Nu är min fråga till er , erfarna som oerfarna - Vad f#%n gör jag åt detta nu?

 Inombords kokar jag och har sådan go lust att skriva ett långt sms och tala om för honom vilken åsna han är och vad mer jag tycker om detta ... Men det ska jag inte . Det skulle tyvärr inte göra någon nytta utan snarare tvärt om. 

Det värsta med detta är också att jag lider av ångest och sådana här saker är riktiga triggers när det kommer till det. Och inte nog med det så lider jag även av depression , vilket gör det hela ännu värre . 
 

Jag får också tillbaka den där fegheten som säger till mig att skita i allt och stå kvar vid tryggheten jag har här .

Jag vill inte hamna där igen , för även om jag har familj och vänner här omkring så finns här ingen framtid .

Dessutom skulle det påverka både mitt förhållande och oss som familj negativt.

Men ... -VAD ska jag göra åt detta  ?!

Vad hade ni gjort ?